tisdag 9 februari 2016

Dikter i ett hörn..

Jag hittade en gammal låda med massa dikter i när jag flyttade nu och de var riktigt roliga att läsa. Jag trodde inte jag kunde skriva så fint och med sån känsla. Ett litet brev och annat låg där med. Här får ni gärna läsa om ni vill, kul att kunna dela med sig av så starka känslor som knappt existerar längre. Det var riktigt längesedan..

1995

Vår kärlek var som vinden, den stormade sig fram
Den väckte liv i glöden, vi tändes och vi brann
Men vinden mojnade sakta, och elden den brann ut
Kvar fanns bara aska, av det som fanns förut
Kanske under anskan, en liten glöd finns kvar
Kanske vinden vänder och blåser liv i det som var.

Kärlek...

Är det något man kan ta på?
Något man kan känna i sin hand?

Är det när jag ser samma stjärnor som du?
Eller när vi tänker samma tanke?
Är det när jag känner mig rofylld av att höra din röst
eller känna din närvaro?
När jag känner tillfredsställelse av att kunna sträcka ut handen och röra vid dig?
När min kropp och mina sinnen saknar dig?

Är det kärlek??

Dina ögon:

Dina ögon är de finaste jag sett.
Till dig jag mitt hjärta gett
Nu mina tankar i ord jag klär:
Du den underbaraste på jorden är....


Avstånd:

Du är så långt borta, men ändå så nära.
Jag kan höra dina andetag i mitt öra,
men när jag vänder mig om finns du inte där.
Jag viskar ditt namn ömt i natten,
det enda svar jag får är tystnaden.

Min kropp värker av saknaden efter dig,
den enda bot som finns är att ha dig hos mig.
Mitt hjärta blöder av kärlek
det finns inget som kan stoppa flödet.

Vi träffades nyss,
men det känns som vi känt varandra i evigheter.
Vi tillbringade så lite tid tillsammans,
för mig kommer den vara ovärderlig

Varför fick vi inte mer?
Varför?

Vi ville ju båda två....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar