torsdag 25 september 2014

Barn- och vuxenmobbing

Jag läste ett inlägg om mobbing för några dagar sedan och det skar i hjärtat på mig när jag läste. Det fick mig att tänka på min egen skolgång men även nu som vuxen har jag blivit mobbad.

När jag gick i skolan blev jag mobbad från 1:an till 9:an, vilket var ett helvete för mig. Det var inte bara en utan flera som höll på. I låg- och mellanstadiet var det 2 tjejer som var värst men i högstadiet var det inte bara dom utan även deras vänner som höll på. Det kunde ske närsomhelst utan någon som helst förvarning och ett av de värsta tillfällena var när jag satt på bussen och var på väg till Angered. Då tog killen bakom mig, som var vän till dessa, min halsduk och höll på att strypa mig. Han visste nog inte vilka spår det satte i mig. Sen var det ju alla gånger när de tog mina skor på gympan och slängde ut dem så långt bort från dörren de kunde, speciellt på vintern. Fy faan...
De skrattade åt mig på lektionerna när jag försökte säga något och när vi hade redovisningar höll jag på att kräkas av skräck för att prata inför klassen. På rasterna var det alltid någon som knuffade eller sa att jag var ful, tjock eller äcklig. Jag hade inte de senaste kläderna, eller de snyggaste skorna, sminkade mig aldrig och gick aldrig ut på helgerna som de gjorde. Rökte gjorde jag inte heller så jag var definitivt inte cool som de var.
Ändå var det en av tjejerna som ville sova över hos mig och vara hos min familj, vilket jag var jätteglad över. Då kände jag mig accepterad, men när skoldagen kom var hon lika djävlig ändå.
Det fanns tillfällen under de åren jag kände att jag lika gärna kunde vara död och då jag även satt och planerade hur jag skulle gå tillväga...

När jag skulle konfirmera mig, jag fick göra det när jag gick i 8:an för att slippa mina plågoandar, fortsatte ändå mobbingen. Deras kompisar var ju där och usch, det var jobbigt. Jag minns speciellt en gång då en kille kom fram till mig och sa, fan vilka breda höfter du har... du måste sitta stadigt. Den kvällen grät jag mig till sömns och ville aldrig gå tillbaka till kyrkan. Men jag vart konfirmerad och kände att jag var speciell för min familj iallafall..

Den bästa tiden i grundskolan var när jag fick sitta i biblioteket och läsa, där kunde de inte komma åt mig. Läraren som var ansvarig för bibblan visste vilket helvete jag hade så jag fick ofta sitta där på rasterna och ha det varmt och gott. Gissa om det stack i ögonen på de andra. Men det var mitt sätt att fly vardagen och jag for världen över. Det var jag och Nils Holgersson, Agatha Christie mm. Jag var i Indien, Australien, Chile, Peru... ja, gud vad jag fick uppleva. :-)

I gymnasiet blev det lite bättre, men skadan var skedd och jag litade inte på så många. 2 veckor in i 1:a ring kom det en liten försynt tjej som skulle komma att bli min älskade och bästa vän, min syster. Det var min underbara Linda, som jag fortfarande har i mitt liv. Hon har gett mig så mycket och i skolan hjälpte hon mig och även efter skolan när vi hängde mådde jag så bra. Jag minns de gånger vi åkte hem till henne och hennes mamma hade bakat världens godaste frallor. Eller alla de gånger vi satt runt deras lilla köksbord och åt middag, gud så mysigt det var. Då kändes det helt underbart.

Successivt lärde Linda och min familj mig att lita på min omgivning och det har jag gjort fram till nu. Jag är 40 år och har återigen förlorat tilliten till mänskligheten, jag litar inte på någon.. inte ens Marys pappa. Jag blir som vuxen mobbad av andra vuxna och jag undrar om de vet vad för skada de gjort mig. De snackar bakom min rygg och ler mig rätt upp i ansiktet och även ljuger mig rätt upp i ansiktet. Det är för djävligt att vuxna kvinnor och män håller på såhär.

Det värsta är att de aldrig kommer förstå vad de gjort utan som när jag var liten så är allt mitt fel. Jag är dum, ful, slarvig och även om jag gör mitt bästa och mer därtill räcker aldrig det till. Jag kan ge 110 % och det räcker inte utan de hittar alltid fel någonstans och om det hänt något som är oförklarligt är det jag som gjort det.

Så tack vare denna vuxenmobbing mår jag skit och har gått ner mig såpass att jag nu är sjukskriven. Jag träffade några av dessa häromdagen och det kändes jättejobbigt, jag blev genast yr och darrig.. började nästan gråta.

Tänk om de någonsin kunde förstå........


3 kommentarer:

  1. Här har du alltid total ärlighet och vänskap! Glöm inte det!

    SvaraRadera
  2. <3 Min älskade lillasyster! Om jag kunde hjälpa dig på något sätt. <3
    //Annika Ankamos

    SvaraRadera
  3. Fy FAN vad jag avskyr mobbning!!
    Blev själv mobbad i grundskolan.... de spåren som blir av allt det skiten, kan ingen förstå.

    Stor kram till dig från mig. Du vackra och underbara kvinna!!!!! Glöm aldrig det, du ÄR unik och alldeles fantastisk <3

    SvaraRadera